#jobbasmart och diagnos också

#jobbasmart, är det något nytt som du ska hålla på med nu?, säger hon lätt förebrående när jag berättar att vi är igång nu. Men du måste ju ha en bokstavskombination som gör så många olika saker. Stor familj har du också, Stockholmact, Kungsholmstorgsdagen, föreläsningar…..och nu #jobbasmart?

Ja, säkert tänker jag, det kanske är ADHD, eller är jag manisk? Bipolär liksom. Tankarna virvlar runt en stund….har jag något som jag inte har upptäckt på hela den här tiden? Är det farligt? Eller ja det kanske jag har, en diagnos alltså, men egentligen tror jag att min heter OCKSÅ.

  • När jag jobbar försöker jag få med några saker som är viktiga för mig, när jag ändå håller på. OCKSÅ på köpet liksom.
  • Det är att kolla om hållbarheten är med på något plan, till exempel att använda material som redan finns istället för att köpa nytt.
  • Att se till att ”diversity” är uppfyllt, dvs att det är olika personer som har olika bakgrunder, erfarenheter och attityd, förutom ålder och kön såklart. Det är inte för att uppfylla en sak utan en ren faktor för att kvalitetssäkra resultatet och se till att vi har fler personer som kan vara ambassadörer och kan hjälpa till med implementationen.
  • Att det jag gör är värdefullt, dvs det ska finnas ett värde i det jag gör. Helst för mig själv och för samhället. Att skratta och lära mig nya saker är det som gör mig engagerad och att se att någon annan har förstått hur de kan använda en färdighet genom att jag ser en glimt i deras ögon gör att jag jobbar vidare.

För att det ska fungera måste jag jobba smart och hålla mig till de tekniker som jag har hittat som funkar för mig. Annars går det inte utan kalendern kommer att överfalla mig med alla sina bokningar, popup-notiserna från Outlook gör att det plingar hela tiden och mitt fokus blir avbrutet för att jag är nyfiken och undrar vad det står. Så börjar jag svara på det och sen ringer telefonen, samtidigt som jag kollar lite facebook, där är ett seminarium som jag borde gå på…..

När jag skriver det här så känner jag rent fysiskt hur pulsen stiger och jag skriver fortare och fortare, glömmer kaffet vid min sida och andas knappt alls. Ska det vara så? Eller ska jag ha det så? Svaret är ganska självklart att så vill ju ingen ha det!

Ganska ofta hör jag när jag är ute och jobbar med processer och workshops och vi kommer in på stress och personlig hållbarhet så säger folk ”att det är så”, som att det liksom är någon annan som har gjort att det är stressigt och jag inte kan göra något åt det. Det tror jag inte på och tillsammans med Caroline Palm har vi under flera års tid tittat på vad det är som gör att saker blir roliga, kreativa och att man hittar utvecklingspotentialen i det man gör men kanske framförallt hur och var man gör det.

För det är inte vad jag gör som styr, utan HUR jag gör det!

Sen i våras har vi funderat mycket på den personliga hållbarheten, tillsammans med hjärnans förmåga att både luras och lura oss och det kopplat till att vi också ser att de psykiska ohälsotalen stiger och att en del av våra vänner runt omkring oss inte mår riktigt bra. Men inte kan väl det vi har jobbat med göra skillnad tänkte vi ett tag, tills vi hade provpratat oss runt bland några kloka personer och ser att vi har ju jobbat med nio olika högskolor, personer från näringslivet och offentlig sektor och det finns några saker som faktiskt gör skillnad. Känslan av att kunna påverka själv tillsammans med att titta på sig själv med viss ömhet är en bra början på att jobba smart. Läs Carolines betraktelse här.

Och jag övar hela tiden på att göra lagom mycket, det går inte!

Så jag har lagt in block i kalendern med vila Liselotte som en aktivitetet, knasigt kanske men det funkar för mig. Och vad har det här med refo att göra? Jo, refo är ett ju som ett litet labb för att hitta saker som kan bli större, starkare och bättre med den gemensamma nämnaren hållbarhet. För jag kan inte hjälpa andra om jag inte orkar själv tänker vi, eller som dom säger på flyget ”sätt på dig syrgasmasken själv först och hjälp sedan andra. Precis så tänker vi.

//Liselotte Norén