Det var sol, varmt och Kristi Himmelsfärdshelg så många gjorde andra saker än att vara på Stockholm Makerhelgen på Tekniska Muséet. Fullt förståeligt! Men vi var där och workshoppade återbruk.
Det här det jag tar med mig efter två härliga dagar i nördarnas makermecka.
Att man aldrig vet vilket samtal som kommer att vara det som gör skillnad och blir början till nästa samarbete, blir min största kund eller bara ger mig energi så att du kan fortsätta lite till. Är det lite folk på ett evenemang så kommer de mest intresserade och likasinnade vara där och mina samtal kommer att vara fiberrika, intressanta och lärande. För dem jag möter är kunniga, pålästa och tycker inte alltid som jag. Dvs jag måste tänka till, lyssna, lära och vässa mina argument för det jag tycker och vill få fram.
Att jag fortsätter tro på att det inte spelar någon roll i vilken ände jag börjar, bara jag provar att göra något och drivs av min nyfikenhet. Så småningom kommer jag hitta något jag verkligen gillar och vill lägga min energi på. Tricket är att underlätta för fler att våga prova olika saker. Det är inget konstigt att en av dem jag träffade idag, Hatte, har en verkstad som innehåller, svarv, borr, fräs, svets och två symaskiner. Med den utrustningen kan han skapa precis det han ser framför sig. Samma gäller för refos designer och remakare, som har oanade resurser i källaren eller garaget.
Att jag älskar den förälder som tålmodigt väntar på att barnet BARA ska sy klart sin variant av cykelslangsmojäng, hittar lite 
paljettband till som kan klistras fast eller efter tjugo minuter säger att vi kan hitta ett lås till hemma. ”Jag tror att vi kan få ett av mammas trasiga halsband till det”. För det är så det börjar, att våga prova, tänja sina gränser och se att det blev något bra av det jag tänkte och att jag får hjälp med tekniken när det knorvar. Och att min pappas trick om att korta väntan på att superlimmet ska torka fortfarande funkar, en elefant, två elefanter, tre elefanter…….tio elefanter. Ta bort fingrarna nu så att inte dom också fastnar och vänta lite till……..
Sist men inte minst tar jag med mig de två små flickorna som var på tekniska museet med sina pappor. Dom var hos oss först och ville sätta igång direkt när dom hittat alla våra skatter på bordet. Men papporna ville kolla lite på resten av utbudet först. Efter en knapp halvtimme var dom tillbaka och tjejerna satte igång. Sugrörshjärtanen var första grejen och med stor koncentration följde de Annas instruktion. En var lite snabbare klar och kollade runt och hittade HALSBANDET. Kärlek vid första ögonblicket och hon frågade om hon fick en bit för att göra sitt eget. Klart hon fick. Men det skulle bara räcka till ett halsband, det såg både pappa och jag.
Hon gjorde klart och pappa säger att dom kanske får dela på det eftersom det inte finns så det räcker till båda vännerna. Hon mulnar. Jag provar med att dom ju kan ha det på varsin dag, en på måndag och den andra på tisdag…..typ. Hon gillar inte idén, alls……
Hennes vän tittar på henne, funderar länge, gör klart sitt sugrörshjärta och säger sen efter att ha funderat en stund till: ” Du kan få ha det hela tiden, du tycker ju väldigt mycket om det. Jag gör ett armband istället.” Det är kärlek!
//Liselotte N0rén
PS Härnäst är vi på Eggeby Gård den 14 maj och sen på Hötorsterrassen hela sommaren. Vi letar efter dig som vill göra samprojekt med oss där för att vi ska tillsammans kan visa goda exempel på hållbarhet. Tipsa, dela och gör med oss!
Lämna ett svar