Det finns ett begrepp för personer som mig och min kollega Anders Lindh, nämligen förortsjesus. Det är vi som jobbar i förorten för att frälsa folk med våra idéer.
Att få den slängd i ansiktet känns sådär….
Eller faktiskt är det den största tjänsten du kan göra mig. Jag tänker såhär, genom att få en obekväm fråga tvingas jag slipa mina argument, fundera över varför jag jobbar med det jag gör och framförallt kommunicera på hur jag gör det på ett annat sätt. Nej, jag är ingen förortsjesus, lika lite som jag var en EU-ambassadör för kvinnors företagande som åkte ut i Europa, för att berätta för andra hur saker ska göras.
Jag jobbar som jag alltid har gjort, samarbetar, lyssnar och använder mitt superhjältevapen. Det är frågan ”kan du hjälpa mig?”
Jag använder den när jag inte förstår, när jag behöver hjälp att hitta personer som kan hjälpa mig vidare, när jag letar efter de största riskerna med det jag håller på med och när jag vill förbättra något. Den öppnar upp för dialog,
kreativa lösningar och för samarbeten över alla gränser. Den som lär sig allra mest på detta arbetssätt är jag. För jag träffar många nya människor som inte tänker som jag, inte ser samma saker och som är beredda att dela dem med mig.
Ibland tänker jag att det är ganska egoistiskt, att få lära sig nya saker varje dag, hela tiden. Ganska ofta saker som jag inte visste att jag behövde lära mig eller trodde fungerade på ett annat sätt. Som hur vi inkluderar människor som kommer från andra länder med andra kunskaper än dom vi normalt ser. Eller vad som händer om man okritiskt bara travar på i kända hjulspår. Vägen och det man ser blir mer och mer homogent och lika. Jag bor där jag bor, med dom jag känner sen tidigare, handlar där jag brukar och tror att världen ser ut så.
En koloss som är på frammarsch är SVT, vårt public servicebolag. Igår var dom 
inbjudna av en av våra samarbetspartners, The Voice of Tensta, till förorten för att lyssna på hur man skulle kunna förändra bilden av förorten. Idag ser vi mest brinnande bilar på nyheterna men sen är det lite tyst. Inte så mycket om de olika nationaldagarna, om filmprojekt som pågår eller hur man tänker som ung i förorten. Det intressanta är deras öppning som gjordes av Karin Hübinett ” vi är här för att lära, vi vet att vi behöver förbättra detta”. Det ger en helt annan dialog i rummet och höjd på förslagen som kommer från dem som är med på mötet.
Vi vill ha mer er i våra produktutvecklingsprocesser, i vår dialog med kunder och vi vill hitta fler som säger vad ni tycker. Förortsjesus är uppgraderad och det handlar om ett förhållningssätt till världen, de andra runt omkring mig och till mig själv. Superkraften kommer från frågan kan du hjälpa mig?
//Liselotte Norén
Lämna ett svar